...even in the darkest of times,
if one only remembers to turn on the light.

Inspirerad av min kära vän Hanna, som väckte ett (något bisarrt) minne hos mig, tänke jag idag berätta om min första kärlek.



Min första kärlek hette Per. Han var typ 40 och jag var typ fyra. Han var så himla snäll och busig, och det kittlade alltid härligt i min mage när han hissade upp mig i luften eller pussade mig på pannan. Så en dag tog jag mod till mig och frågade honom om han ville vara tillsammans med mig. Och tänka sig, det ville han! Lyckan var total och jag var upp över öronen förälskad.

Efter att vi hade varit tillsammans en tid, en hel eftermiddag eller så, kände jag att det var dags för oss att gå skilda åt. Så jag bestämde mig för att avsluta förhållandet. Ödmjuk som man var i sina barndoms dagar kontaktade jag Per och frågade helt artigt: "Får jag göra slut med dig?", varpå han svarade: "Nej".

Bestört över att man tydligen kunde ha vetorätt i en sådan fråga gick jag hem med en oro i magen. Men min mamma hade nog stekt pannkakor med glass eller liknande den dagen, för någonting fick mig i alla fall på andra tankar och jag har inte tänkt på Per igen förrän jag läste Hanna och Johnnys kärlekshistoria. Nu känner jag att det kan vara på tiden att kontakta min drygt sextioåriga pojkvän och reda ut det här en gång för alla. För såhär kan vi ju inte ha det.