På lunchen idag kom ordet julpynt på tal. Mitt sällskap vid bordet rasade mot föräldrar som inte låter barnen vara med och pynta granen. Tydligen finns det föräldrar som inte uppskattar egengjorda tomtar, tjusiga pappersgrisar och misslyckade smällkarameller. Tydligen finns det föräldrar som bara vill ha röda kulor i granen och perfekt skimmer i glittret. Tydligen finns det föräldrar som faktiskt pyntar smakfullt och med måtta.

Jag har aldrig varit med om något liknande.


Min mamma har dille julpynt. Det har hon alltid haft, och jag är rädd att det är för sent att ändra på det nu. Varje år ser det ut som en rödgrön cirkus har exploderat i vårt hus. Hon kan sätta en spik på väggen och hänga en smällkaramell där. Som det vore en (oestetisk och smått hysterisk) tavla. Visst är det väl lite charmigt, men jag kan inte hjälpa att jag är glad över att ha flyttat.


I fjol blev min moster fascinerad av mammas julpynt och fick för sig att räkna tomtar i vardagsrummet. 60 st små tomtegubbar blev tillslut summan av karde- mumman.


60 st.

I vardagsrummet.